Det du kallar självsabotage kan vara ett gammalt skyddssystem

The Common Interpretation

Ordet självsabotage har en märklig ställning i modern psykologi. Det används ofta som om det vore en förklaring i sig självt. Någon skjuter upp ett viktigt beslut, drar sig undan från en relation eller tappar fart precis när någonting börjar gå bra, och ganska snabbt dyker samma beskrivning upp.

"Jag saboterar för mig själv."

Det är ett uttryck som verkar ge mening åt något som annars känns motsägelsefullt. För om människor verkligen vill ha framgång, närhet eller förändring, varför beter de sig då ibland som om de försökte undvika just dessa saker?

Samtidigt finns det något märkligt med själva idén.

De flesta människor tillbringar trots allt större delen av sina liv med att försöka bygga någonting. Relationer. Familjer. Karriärer. Vänskaper. Projekt. Rutiner. Identiteter. Även människor som beskriver sig själva som sina egna största hinder lägger ofta enorm energi på att försöka skapa ett bättre liv.

Det är därför begreppet självsabotage ibland känns otillräckligt.

Det beskriver vad som händer.

Men inte särskilt mycket om varför.

Att säga att någon saboterar för sig själv är på sätt och vis som att säga att en bil stannade därför att den slutade köra. Beskrivningen är inte fel. Men den förklarar egentligen ingenting.

Den verkliga frågan finns någon annanstans.

Varför uppstår motståndet just där?

Varför inte tidigare?

Varför inte senare?

Varför verkar vissa människor tveka precis när det de längtat efter börjar kännas möjligt?

The Reframe

Kanske blir frågan mer intressant om man lämnar ordet självsabotage åt sidan en stund.

För människor utvecklar märkliga vanor genom livet.

Inte bara vanor i betydelsen beteenden, utan sätt att orientera sig i världen. Sätt att undvika obehag. Sätt att skapa förutsägbarhet. Sätt att minska risken för sådant som en gång gjorde ont.

De flesta av dessa strategier uppstår inte genom medvetna beslut.

Ingen sätter sig ner som barn och bestämmer sig för att bli konflikträdd, överdrivet självständig eller oförmögen att ta emot hjälp från andra människor.

Sådana mönster växer fram gradvis.

Nästan obemärkt.

Som stigar i skogen.

Första gången krävs ett aktivt val. Efter tillräckligt många upprepningar finns stigen bara där.

Det märkliga är att människor ofta fortsätter följa dessa stigar långt efter att landskapet förändrats.

En person som tidigt lärde sig att det var säkrast att hålla sina tankar för sig själv kan fortsätta göra det i miljöer där ingen längre försöker tysta henne. Någon som vant sig vid att alltid klara sig ensam kan uppleva obehag när andra erbjuder hjälp. Inte därför att hjälpen är oönskad, utan därför att den kolliderar med en gammal uppfattning om hur världen fungerar.

Sett utifrån kan sådana reaktioner framstå som irrationella.

Men de är sällan slumpmässiga.

Det som idag ser ut som ett hinder kan vara spåren av en lösning som en gång fungerade.

De har nästan alltid en historia.

Och historier har en tendens att leva kvar längre än omständigheterna som skapade dem.

Integration

En av de svåraste sakerna med mänskligt beteende är att människor nästan alltid tolkar sina reaktioner utifrån nuet.

Om någon tvekar inför en möjlighet antar de att tveksamheten handlar om möjligheten.

Om någon känner obehag i en relation antar de att relationen är problemet.

Om någon drar sig undan när livet börjar förändras antar de att förändringen är fel.

Men reaktioner berättar inte nödvändigtvis vad som är sant.

De berättar vad systemet känner igen.

Det är en viktig skillnad.

Två människor kan stå inför exakt samma situation och uppleva den på helt olika sätt. Någon känner frihet där någon annan känner osäkerhet. Någon känner nyfikenhet där någon annan känner hot.

Skillnaden ligger sällan i situationen ensam.

Den ligger ofta i historien som möter situationen.

Kanske är det därför vissa människor blir tveksamma precis när saker börjar gå bra. Inte för att framgången i sig är skrämmande, utan därför att den för med sig någonting okänt. Nya förväntningar. Nya krav. Nya versioner av dem själva.

Och det okända har alltid haft en speciell plats i människans psyke.

Inte som fiende.

Men som ett frågetecken.

Quiet Realization

När människor ser tillbaka på sina liv upptäcker de ibland att deras mest frustrerande mönster inte uppstod ur svaghet.

De uppstod ur anpassning.

Ur försök att navigera verkligheten med den information som fanns tillgänglig då.

Det gör inte mönstren mindre begränsande.

Det gör inte konsekvenserna mindre verkliga.

Men det förändrar berättelsen.

För det finns en skillnad mellan att se ett beteende som bevis på att någonting är fel med dig och att se det som resterna av en logik som en gång fyllde en funktion.

Kanske är det därför ordet självsabotage ibland känns för litet för det fenomen det försöker beskriva.

Det fångar konflikten.

Men missar historien.

Och ibland är det just historien som gör beteendet begripligt.