Det känns som att du hela tiden försöker komma ikapp dig själv

Det är märkligt hur svårt det kan vara att upptäcka när man gradvis börjar förlora kontakten med sitt eget tempo. Om någon frågar hur livet ser ut är svaret ofta ganska enkelt. Man arbetar. Man tränar. Man träffar människor. Man tar hand om sådant som behöver tas om hand. Dagarna fylls ungefär som de ska fyllas. Det finns uppgifter att lösa, tider att passa, människor att återkomma till och saker som måste bli färdiga innan något annat kan ta vid. Utifrån sett finns det sällan någon tydlig anledning att misstänka att något inte står rätt till. Livet rör sig framåt, och människan rör sig med det.

Ändå finns det för många en känsla som är svårare att beskriva än trötthet och mer subtil än stress. Den dyker ofta inte upp mitt i det som pågår utan i mellanrummen. I sekunderna efter att ett möte avslutats. I stunden när bilen står parkerad men man fortfarande sitter kvar med händerna på ratten. I den där korta tystnaden innan sömnen borde komma. Det är då man ibland märker att någonting fortfarande fortsätter röra sig. Kroppen har stannat, men uppmärksamheten verkar inte ha fått beskedet.

Det handlar inte nödvändigtvis om oro. Inte ens om negativa tankar. Ofta är innehållet ganska vardagligt. Saker som behöver kommas ihåg. Samtal som borde tas. Beslut som väntar. Små framtida scenarier som spelas upp utan att man aktivt valt att tänka på dem. Det är som om en del av medvetandet hela tiden arbetar några meter framför den plats där livet faktiskt utspelar sig, och efter tillräckligt lång tid börjar den förskjutningen kännas så normal att man slutar lägga märke till den.

Människan har en närmast obegriplig förmåga att vänja sig vid sina egna tillstånd. Vi talar ofta om anpassning som något som sker i relation till omvärlden, men en stor del av vårt liv består egentligen av att anpassa oss till det som sker inom oss. Den som lever länge med självkritik börjar uppfatta självkritik som realism. Den som lever länge med oro börjar uppfatta oro som ansvarstagande. Och den som under många år vant sig vid att vara mentalt på väg mot nästa sak börjar till slut tro att det är så närvaro känns.

Det är kanske därför vissa människor upplever en nästan omedelbar rastlöshet när det blir tyst omkring dem. Inte därför att de saknar förmågan att vila, utan därför att vila efter en viss punkt inte längre känns bekant. Många föreställer sig att stillhet automatiskt leder till lugn, men för den som levt länge i rörelse fungerar det inte alltid så. När yttre aktivitet minskar blir det plötsligt möjligt att märka allt det som tidigare drunknat i ljudet från vardagen. Känslor som fått vänta. Trötthet som inte hunnit kännas. Frågor som skjutits upp eftersom det alltid funnits något mer akut att fokusera på.

Det är också därför människor ibland fyller sina dagar med saker som egentligen inte behöver göras just nu. Telefonen plockas fram utan att det finns något särskilt att titta på. Ett nytt projekt påbörjas innan det gamla hunnit landa. Kalendern fylls med planer trots att behovet egentligen kanske är det motsatta. Sådana beteenden beskrivs ofta som distraktion eller dålig disciplin, men det är inte säkert att det är den mest rättvisa beskrivningen. Många gånger handlar det snarare om att rörelse har blivit tryggare än kontakt. Aktivitet känns bekant. Tystnad känns främmande.

Det som ser ut som effektivitet utifrån kan ibland vara en människa som under lång tid har levt några steg framför sin egen upplevelse.

Problemet är att människor sällan märker konsekvenserna direkt. Tvärtom kan livet fungera förvånansvärt bra under lång tid. Det går att prestera mycket samtidigt som man tappar kontakten med sig själv. Det går att vara produktiv samtidigt som man känner sig märkligt frånvarande. Det går att uppnå mål, få uppskattning och skapa resultat utan att egentligen uppleva särskilt mycket av resan medan den pågår. Ibland är det först långt senare som man inser hur stora delar av livet som passerade medan uppmärksamheten redan befann sig någon annanstans.

Kanske är det därför vissa människor beskriver perioder av sina liv som om de gått på autopilot. De minns vad som hände. De vet vilka beslut de fattade. De kan redogöra för händelserna i detalj. Men när de försöker minnas hur det faktiskt kändes att vara där uppstår märkliga luckor. Åren verkar ha gått fortare än de borde ha gjort. Månaderna känns hoptryckta. Vissa perioder framstår nästan som en lång sammanhängande rörelse där det saknas tydliga minnen av närvaro.

Det finns något sorgligt i det, men kanske också något djupt mänskligt. De flesta människor hamnar inte där för att de gjort något fel. De hamnar där därför att de försökt ta ansvar för sina liv. De har försökt vara pålitliga. Försökt skapa trygghet. Försökt bygga någonting. Försökt hantera det som behövde hanteras. Problemet är sällan ambitionen i sig. Problemet uppstår när rörelsen pågår så länge att människan börjar leva i relation till nästa steg snarare än till den plats där hon faktiskt befinner sig.

Efter ett tag kan detta skapa en känsla som är svår att formulera men lätt att känna igen. Man upplever att man hela tiden nästan är framme. Nästan klar. Nästan ikapp. Efter nästa projekt kommer det bli lugnare. Efter nästa semester kommer energin tillbaka. Efter nästa ekonomiska mål kommer det finnas mer utrymme. Efter nästa förändring kommer man kunna slappna av. Men det märkliga är att horisonten fortsätter flytta sig. Det som nyss låg framför en blir snabbt nutid, och innan man hunnit stanna upp har nästa sak redan tagit dess plats.

Kanske är det därför så många människor bär på en lågmäld känsla av att alltid ligga lite efter sitt eget liv. Inte för att de faktiskt gör det, utan därför att deras uppmärksamhet under lång tid har tränats att befinna sig någon annanstans än där de är. En del av dem lever fortfarande i morgondagen. En annan del försöker avsluta gårdagen. Och någonstans däremellan fortsätter nuet att passera, ofta tystare än man tror.

Det som gör detta så svårt att upptäcka är att känslan sällan uttrycker sig som lidande. Den uttrycker sig oftare som en subtil frånvaro. Som att man deltar i sitt eget liv utan att riktigt sjunka in i det. Som att man ser allting genom ett tunt lager av planering, förberedelse och nästa steg. Det är inte ett tillstånd som nödvändigtvis väcker alarm. Tvärtom kan det pågå i åratal utan att någon reagerar. Men ibland, i en ovanligt stilla stund, kan man ana det. En känsla av att man under väldigt lång tid har försökt hinna fram till en plats där man redan befinner sig.

Och kanske är det just där den märkliga tröttheten uppstår. Inte ur mängden arbete. Inte ur mängden ansvar. Utan ur den långvariga erfarenheten av att hela tiden vara på väg mot sitt eget liv istället för att få vila i det medan det pågår.