En ny identitet känns oftast falsk innan den känns naturlig

När människor föreställer sig förändring ser de ofta framför sig ett slags återvändande. De tänker sig att utveckling handlar om att komma närmare sitt sanna jag, som om det någonstans under alla vanor, anpassningar och erfarenheter finns en mer autentisk version av dem själva som bara väntar på att bli upptäckt. Det är en tilltalande idé, kanske för att den gör processen mer romantisk. Om det finns ett sant jag borde det också gå att känna igen det när man väl hittar dit.

Men det är svårt att inte lägga märke till hur dåligt den föreställningen ibland stämmer överens med människors faktiska erfarenheter.

Den som under många år varit van vid att hålla tillbaka sina åsikter känner sig sällan omedelbart fri när hon börjar uttrycka dem. Ofta känner hon sig obekväm. Den som levt större delen av sitt liv med självkritik som ständig följeslagare känner sig inte nödvändigtvis mer autentisk när den inre rösten blir vänligare. Tvärtom kan det kännas påklistrat, nästan generande. Som om man spelar en roll som man ännu inte vuxit in i.

Det finns något märkligt i detta. Vi tenderar att använda känslan av naturlighet som ett bevis på att något är sant. Om ett beteende känns spontant antar vi att det ligger nära vår verkliga natur. Om det känns ansträngt antar vi att det måste vara främmande för den vi egentligen är. Men stora delar av människolivet verkar inte fungera på det sättet.

Tänk på hur människor lär sig språk. Ingen skulle förvänta sig att ett nytt språk ska kännas naturligt efter några veckor. Ingen blir förvånad över att orden fastnar i halsen, att uttalet känns konstigt eller att meningarna kommer långsamt. Vi accepterar utan större motstånd att det krävs tid innan något nytt börjar kännas som en del av oss. Märkligt nog verkar vi vara betydligt mindre generösa när det gäller våra identiteter.

När någon som alltid varit den som anpassar sig börjar sätta gränser för första gången uppstår ofta en känsla av att göra något fel. Inte för att handlingen är fel, utan därför att den bryter mot en lång historia av repetition. Under åratal har kroppen lärt sig vem den ska vara i relation till andra människor. Den har lärt sig vilka responser som är bekanta, vilka roller som känns säkra och vilka sätt att vara som skapar minst friktion. När något nytt introduceras uppstår därför inte bara förändring. Det uppstår också en känsla av avvikelse.

Och människor är ofta mycket sämre på att tolerera avvikelse hos sig själva än de tror.

Kanske är det därför så många återvänder till gamla versioner av sig själva just när utvecklingen börjar bli verklig. Inte därför att de medvetet väljer det gamla livet. Inte därför att de saknar vilja. Utan därför att det gamla fortfarande känns mer igenkännbart. Det finns en sorts psykologisk komfort i det invanda som lätt förväxlas med autenticitet. Man vet hur man ska vara där. Man vet hur man ska tänka där. Man vet vilka regler som gäller.

Det nya erbjuder ännu inte samma orienteringsförmåga.

Det är lite som att flytta till en ny stad. Även om den nya staden är vackrare, tryggare och bättre anpassad till det liv man vill leva betyder det inte att man omedelbart känner sig hemma där. Under en period saknar man de gamla vägarna. Man vet inte var man ska svänga. Det tar längre tid att hitta. Allting kräver mer medveten uppmärksamhet än tidigare.

Ingen tolkar den upplevelsen som ett tecken på att man borde flytta tillbaka.

Det som känns mest som dig idag är ofta bara det du haft längst tid på dig att bli van vid.

Ändå är det ofta exakt så människor tolkar förändring när den sker inom dem själva.

De tänker att obehaget betyder att riktningen är fel, när obehaget lika gärna kan vara en naturlig konsekvens av att något nytt ännu inte hunnit bli bekant.

Det intressanta är att människor sällan ställer samma frågor om sina gamla identiteter. De undersöker sällan varför de känns så äkta. De utgår bara från att de gör det. Men om man betraktar sitt liv med lite större perspektiv blir det svårt att bortse från att många av de saker vi kallar personlighet egentligen byggts genom åratal av upprepning. Vissa av dem började som anpassningar. Andra som skydd. Några uppstod ur omständigheter som inte längre finns kvar. Med tiden glömdes ursprunget bort och kvar blev känslan av att "sådan här är jag".

Kanske är det därför förändring ofta känns mindre som att upptäcka något nytt och mer som att långsamt vänja sig vid något som först verkar främmande.

Inte för att det är falskt, eller för att det är påklistrat. Utan för att människan jämför något som bara existerat i några veckor med något som repeterats i tio eller tjugo år.

Den jämförelsen är nästan omöjlig att vinna.

Och kanske behöver den inte vinnas heller.

Kanske är det tillräckligt att förstå att känslan av att något är naturligt inte nödvändigtvis berättar hur sant det är. Ofta berättar den bara hur länge man levt med det.

Om det stämmer förändras också betydelsen av den där märkliga fasen som så många människor försöker ta sig igenom så fort som möjligt. Perioden då det nya känns konstigt, klumpigt och en aning främmande kanske inte är ett bevis på att något gått fel. Kanske är den helt enkelt priset man betalar för att något ännu inte hunnit bli hemma.

Och om det är så kan det finnas en särskild sorts tålamod som blir viktigare än självförtroende. Tålamodet att fortsätta möta världen på ett nytt sätt innan det nya känns naturligt. Tålamodet att inte överge det som håller på att växa bara för att det ännu inte känns som en självklar del av ens identitet.

För mycket av det människor idag kallar sitt sanna jag var en gång något de behövde öva på tills det slutade kännas främmande.