Det som känns som lathet är ibland intern överbelastning

Det finns människor som bär på en märklig sorts skuld genom stora delar av sina liv. Inte skulden som kommer efter ett tydligt misstag, utan en mer diffus känsla av att ständigt ligga lite efter sin egen potential. De vet ungefär vad de vill göra. De vet vilka samtal som behöver tas, vilka projekt som borde påbörjas och vilka förändringar som sannolikt skulle förbättra deras liv. Ändå sker saker långsammare än de tänkt sig. Ibland mycket långsammare.

Det är då berättelsen om lathet ofta gör entré.

Den kommer sällan som en dramatisk självanklagelse. Oftare växer den fram gradvis, nästan omärkligt, genom hundratals små observationer av det egna livet. En uppgift som skjuts upp. Ett löfte till sig själv som inte hålls. En plan som aldrig riktigt blir verklighet. Efter tillräckligt många sådana erfarenheter börjar människan formulera en teori om sig själv, och eftersom teorin upprepas tillräckligt länge får den så småningom samma status som fakta.

Det intressanta är att människor ofta använder ordet lat för att beskriva något de egentligen aldrig undersökt särskilt noggrant.

För vad betyder det egentligen? Att någon inte vill? Att någon inte bryr sig? Att någon medvetet väljer passivitet framför handling? När man tittar närmare på många människors liv blir bilden betydligt mer komplicerad än så.

Många av dem som beskriver sig själva som lata verkar nämligen arbeta nästan konstant. Problemet är bara att arbetet sker på platser där ingen ser det. Det pågår i huvudet. I kroppen. I uppmärksamheten. I den ständiga hanteringen av sådant som aldrig riktigt får ett avslut.

Det kan handla om oro som pågått så länge att den blivit en del av bakgrundsbruset. Om självkritik som ständigt kommenterar varje beslut. Om relationer som kräver mer energi än de ger. Om tankar som aldrig riktigt släpper taget om framtiden. Om en inre vaksamhet som fortsätter arbeta även när omgivningen verkar lugn.

När människor talar om energi tänker de ofta på fysisk ansträngning eftersom fysisk ansträngning är lätt att se. Men mycket av människans energiförbrukning är osynlig. Två personer kan sitta i samma rum under en eftermiddag utan att göra särskilt mycket. Den ena reser sig därifrån utvilad. Den andra reser sig därifrån utmattad. Skillnaden ligger inte alltid i vad de gjort, utan i vad deras system varit upptagna med medan de gjort det.

Det är därför vissa människor känner sig märkligt trötta av dagar som på pappret ser enkla ut. De tittar tillbaka på dagen och kan inte förstå varför energin är borta. De har inte sprungit ett maraton. De har inte arbetat sexton timmar. De har inte gjort något som verkar motivera den nivå av utmattning de känner.

Men kroppen räknar inte bara synligt arbete. Den räknar allt arbete.

Den räknar konflikter som aldrig uttalas. Beslut som aldrig fattas. Tankar som går runt i cirklar. Hot som kanske aldrig kommer att inträffa men som systemet ändå förbereder sig för. Den räknar timmar av intern friktion, där en del av människan vill framåt samtidigt som en annan del försöker hantera belastningen från allt som redan pågår.

Kanske är det därför människor ibland beskriver sig själva som lata under perioder då de i själva verket är överbelastade.

Inte överbelastade på det sätt som vanligtvis syns utåt, utan överbelastade av mängden processer som ständigt pågår i bakgrunden. Efter tillräckligt lång tid blir den typen av belastning svår att upptäcka eftersom den börjar kännas normal. Människan minns inte längre hur det känns att tänka utan att samtidigt bära oro. Hon minns inte hur det känns att fatta beslut utan att omedelbart ifrågasätta dem. Hon minns inte hur det känns att vakna utan att redan vara mentalt upptagen.

Det är svårt att känna skillnaden mellan brist på motivation och brist på kapacitet när man levt länge med båda samtidigt.

Det är då ett märkligt fenomen uppstår.

Små uppgifter börjar kännas stora.

Inte symboliskt.

Bokstavligen.

Ett telefonsamtal kräver mer energi än det borde. Ett mail känns oproportionerligt tungt. En enkel administrativ uppgift skjuts upp i flera dagar trots att den egentligen bara tar tio minuter att genomföra. För den som betraktar situationen utifrån kan det se ut som klassisk prokrastinering. För personen själv känns det ofta lika oförklarligt.

Hon vet att uppgiften är liten. Hon vet att den borde vara enkel. Ändå finns där ett motstånd som inte riktigt går att resonera bort.

Det är här människor ofta börjar attackera sig själva med större intensitet. De försöker skapa energi genom skam. Försöker skapa rörelse genom självkritik. Försöker pressa fram motivation genom att bli hårdare mot sig själva. Strategin fungerar ibland under korta perioder, vilket gör den extra förrädisk. En människa kan driva sig själv ganska långt genom stress, skuld och rädsla innan systemet börjar kräva tillbaka det som lånats. När det sker uppstår ofta ännu mer självkritik.

Nu är det inte bara livet som känns tungt.

Nu känns det också som ett personligt misslyckande att livet känns tungt.

Det finns något tragiskt i den spiralen eftersom den bygger på en feltolkning. Människan tror att hon försöker lösa ett problem med disciplin när problemet i själva verket kan handla om kapacitet. Hon försöker korrigera beteendet utan att förstå tillståndet som producerar beteendet.

Det betyder naturligtvis inte att all passivitet är överbelastning. Människor kan undvika ansvar. De kan välja bekvämlighet. De kan fastna i vanor som inte tjänar dem. Men det betyder att dessa saker inte automatiskt är samma fenomen, trots att de ofta ser likadana ut på ytan.

Och kanske är det just därför så många människor känner en oväntad sorg när de för första gången börjar förstå hur mycket energi som gått åt till att bara hålla sig flytande. Inte därför att alla problem försvinner i samma ögonblick, utan därför att år av självdömande plötsligt måste omvärderas. Berättelsen om lathet börjar spricka. En annan berättelse träder fram i dess ställe.

En berättelse om en människa som under lång tid försökt fungera normalt i ett tillstånd som aldrig riktigt varit hållbart, och som därför anklagat sig själv för att sakna drivkraft när det hon egentligen saknade var utrymme att återhämta sig från allt det arbete som ingen annan kunde se.