Många människor lever större delen av sina liv i subtil självabadonment

Det finns en föreställning om att människor förlorar sig själva genom stora händelser. Genom traumatiska relationer, avgörande vägskäl eller dramatiska livsval. Den typen av berättelser är lätta att förstå eftersom förändringen blir synlig. Det finns ett före och ett efter. En punkt att peka på. Ett ögonblick då någonting gick förlorat.

Men när människor faktiskt beskriver de perioder då de känt sig som längst ifrån sig själva låter berättelserna ofta annorlunda. Ofta finns det inget avgörande ögonblick. Ingen katastrof. Ingen tydlig brytpunkt. Istället beskriver de något mer svårfångat. En lång serie av små anpassningar som var och en verkade rimlig i stunden men som tillsammans skapade ett liv där kontakten med den egna upplevelsen gradvis blev svagare.

Det började kanske med att undvika en konflikt som inte kändes värd att ta. Sedan med att skjuta upp ett behov till ett bättre tillfälle. Sedan med att prioritera någon annans önskan framför sin egen eftersom det kändes enklare. Därefter ytterligare en kompromiss. Ytterligare ett tillfälle då den egna känslan fick vänta. Ytterligare en situation där det verkade viktigare att bevara harmonin än att uttrycka det som faktiskt pågick på insidan.

Varje enskilt beslut framstod som obetydligt. Det var aldrig den där ena kompromissen som skapade problemet. Det var tusen kompromisser som tillsammans började forma en relation till det egna inre livet.

Kanske är det därför fenomenet är så svårt att upptäcka. För om någon konsekvent ignorerade en väns känslor, avfärdade hennes behov och ständigt förväntade sig att hon skulle anpassa sig till andras önskemål skulle de flesta relativt snabbt se att relationen var obalanserad. Men när exakt samma dynamik sker inom en människa blir den märkligt osynlig. Det beror delvis på att beteendet ofta belönas. Den som anpassar sig uppfattas ofta som omtänksam. Den som inte skapar problem uppfattas som mogen. Den som alltid ställer upp blir uppskattad. Den som sätter andras behov först betraktas ofta som generös.

Många människor bygger därför stora delar av sin identitet kring just dessa egenskaper. De blir personer som andra kan luta sig mot. Personer som skapar stabilitet. Personer som får saker att fungera. Och det finns något genuint vackert i det. Omtanke är inte problemet. Generositet är inte problemet. Anpassningsförmåga är inte problemet.

Problemet uppstår när dessa egenskaper utvecklas utan att relationen till det egna inre livet utvecklas samtidigt.

För någonstans uppstår då en märklig obalans. Uppmärksamheten riktas allt oftare utåt och allt mer sällan inåt. Människan blir skicklig på att registrera vad andra känner men mindre bekant med sina egna känslor. Hon blir skicklig på att förstå vad andra behöver men allt mer osäker på vad hon själv behöver. Hon lär sig att navigera relationer, situationer och sociala sammanhang med stor precision samtidigt som kontakten med hennes egen inre kompass gradvis blir svagare.

Detta sker inte för att människor saknar ett inre liv. Tvärtom. De flesta fortsätter känna precis lika mycket som tidigare. Skillnaden är att de slutar ge sina egna upplevelser samma uppmärksamhet. Efter tillräckligt många år av att prioritera det som händer utanför dem börjar deras känslor, behov och gränser kännas mindre relevanta. Inte oviktiga i teorin, men ständigt uppskjutna i praktiken.

Och människan vänjer sig.

Det är kanske den mest avgörande delen av processen.

Hon vänjer sig vid att ignorera den där lilla signalen som säger att något inte känns rätt. Hon vänjer sig vid att fortsätta trots trötthet. Hon vänjer sig vid att rationalisera sådant som gör ont. Hon vänjer sig vid att förklara bort sin egen besvikelse, sin egen frustration eller sin egen längtan. Efter tillräckligt lång tid blir detta inte längre något hon aktivt gör. Det blir bara hennes sätt att fungera.

När människor sedan börjar känna tomhet, irritation eller en diffus känsla av att något saknas söker de ofta förklaringen på helt andra platser. De tittar på sitt arbete, sina relationer eller sina omständigheter. De försöker hitta det yttre problemet som kan förklara den inre upplevelsen. Och ibland finns det naturligtvis yttre problem. Men ibland försöker systemet signalera något mycket enklare.

De flesta människor överger inte sig själva genom ett stort beslut. De gör det genom ett liv av små justeringar där deras egen upplevelse långsamt blir mindre viktig än allt annat.

Att det har gått väldigt lång tid sedan människan senast tog sin egen upplevelse på allvar.

Det är inte alltid en dramatisk insikt. Ofta visar den sig i små vardagliga situationer. Någon frågar vad du vill göra under helgen och du märker att du inte vet. Inte för att du saknar preferenser, utan för att du inte ställt frågan till dig själv på länge. En ledig dag uppstår och istället för lättnad känner du osäkerhet. Någon frågar hur du mår och du märker att du först behöver analysera situationen innan du kan känna efter. Något inom dig protesterar mot ett beslut du håller på att fatta, men du fortsätter ändå eftersom det verkar mer praktiskt.

Varje situation är liten. Men tillsammans berättar de ofta samma historia.

Historien om en människa som blivit mycket skicklig på att leva i relation till omvärlden men allt mindre van vid att leva i relation till sig själv.

Det är också därför självabandonment skiljer sig från många andra former av lidande. När människor upplever sorg, ilska eller rädsla vet de oftast att något pågår. Men självabandonment saknar ofta den tydligheten. Det känns sällan som ett problem i sig. Det känns mer som en frånvaro. Som att något viktigt saknas utan att man riktigt kan sätta fingret på vad.

Många beskriver det som en längtan. Inte nödvändigtvis efter ett annat liv,men ny relation, eller efter ett nytt arbete. Bara en känsla av att vara längre ifrån sig själv än man skulle vilja vara.

Och kanske är det just där den verkliga förlusten finns. Inte i de kompromisser människor gjort. Inte i de roller de spelat. Inte ens i de delar av sig själva som de tillfälligt lagt åt sidan. Utan i det faktum att processen ofta pågår så länge att de börjar glömma hur det känns att vara i kontakt med sin egen upplevelse utan att omedelbart filtrera den genom vad som är rimligt, praktiskt eller socialt accepterat.

För människor behöver inte bara relationer med andra människor.

De behöver också en relation med sig själva.

En relation där deras känslor får existera innan de analyseras. Där deras behov får erkännas innan de förhandlas bort. Där deras gränser får vara verkliga även när de skapar obekväma situationer. Där deras inre verklighet inte ständigt måste konkurrera med andras förväntningar.

Kanske är det därför så många människor bär på en svårdefinierad sorg trots att deras liv på ytan fungerar relativt väl. Inte därför att de saknar framgång, kärlek eller möjligheter. Utan därför att de under så lång tid organiserat sina liv kring att vara tillgängliga för andra att de gradvis blivit mindre tillgängliga för sig själva.

Och kanske är det den mest förbisedda formen av förlust som finns. Inte att bli övergiven av andra. Utan att under årtionden långsamt glida bort från den människa som upplevde allt från början.

Så långsamt att det knappt märks medan det händer. Så långsamt att det till slut känns som personlighet. Så långsamt att många först upptäcker det när de plötsligt inser att de vet exakt vad alla andra omkring dem behöver, men inte längre känner samma självklarhet kring vad som pågår i dem själva.